Då har man serverat på dop också. Var kökspersonal tillsammans med mammas väninna igår, skitkul.
Och sen hade jag världens bästa kväll med världens bästa vänner igår förresten! Haha. KRÄJSY SJITT. Vad mer kan man säga? Tre tjejer, cider, musik, barfota mitt i natten, tango... kattungar? Haha, jaja.
Tog väl bussen hem imorse med vad som var kvar av doptårtan, sen har jag varit in till Borlänge en sväng och sen var det meningen att jag skulle iväg på zumba men det går inte. Måste ta mitt jävla körkort nån gång!
Så då blev jag kvar hemma då. Har lagat mat. Supergod mat faktiskt. Längtar (hoppas) till New York! Grabben från Florida jag snackat med är 20 år och har aldrig varit i NY fast han bor i samma land! Fast det är väl iofs en bit mellan Florida och NY. De har fasen 28 grader där i Florida :( Fast nu är det faktiskt sol här i Djurås åtminstone. Får väl pallra mig ut innan det börjar regna igen! Puss!
Jag vet att jag har skrivit om det förut, och några av mina närmaste har varit med när det har hänt, så det är väl många som vet om det egentligen. Det är bara det att det var först igår som jag erkände det för mig själv. Så nu erkänner jag det för alla andra med tänkte jag.
Jag fick min första panikattack några dagar innan min första flygresa, när jag var femton. Fick ett astmaanfall, tog för mycket medicin och fick hjärtklappning, blev rädd och började hyperventilera. Den gången var det ingen som visste vad som hände, allra minst jag. Det var mitt i natten och jag gick in till mamma som blev nästan lika rädd som jag. När jag började krampa och domna i händer och läppar så ringde hon sjukvårdsupplysningen som berättade vad som hände. Till slut lugnade jag ner mig, men var väldigt rädd.
Efter detta gick det ett par-tre år. Jag tänkte att det var en engångsgrej och glömde det. Tills jag fick en tillsägelse/utskällning i skolan inför ett rum fullt med folk. Där kom den andra panikattacken och jag fick bli hämtad från skolan. Sedan dess har panikattackerna kommit lite då och då, någon gång efter att ha sett en hemsk hemsk film, men oftast i situationer när jag känner mig pressad. Vid bråk eller när jag känner prestationsångest.
Jag har väl mer och mer insett att det inte är en engångsgrej, men ändå tänkt att ja okej, jag får panikångest ibland.. men det är knappast som att jag är en av de där som "har" det. Jag har alltid tänkt att detta klarar jag själv, det är lugnt.
Igår började jag dagen med en panikattack före frukost, och det var då jag insåg att det inte är okej. Mamma hade fått ett telefonnummer av en bekant till ett företag som behövde personal och sade till mig att jag skulle ringa numret och fråga. Och helt utan anledning kommer panikattacken som ett brev på posten. Min självkänsla är i botten och det känns som ett helt omöjligt uppdrag, jag klarar inte av det. Jag klarar ingenting. Jag kan inte ringa, och jag känner sån press (som egentligen inte finns) att jag bara hyperventilerar och gråter.
Fy fan vad jag kände mig dum i huvudet och onormal.
Vi åkte i vilket fall som helst upp till arbetsförmedlingen sen och pratade med dem om att jag inte mår bra för att de ska kunna hjälpa mig på olika sätt. Fick skriva på papper osv och det kändes så jävla bra att bli tagen på allvar. Det finns så många som tror att man gör sig till och överdriver och bara tycker att man är töntig. Jag kan berätta att när man är inne i en panikångestattack finns det inget som heter "skärp dig" eller "lugna ner dig nu" eller "sluta fjanta dig". Jag har fått många konstiga blickar från folk som inte fattar, man får höra "det är väl bara att sluta andas sådär fort". Det trodde jag också.
En sak ska ni veta, och det är att man känner sig så jävla onormal. Man känner sig verkligen DUM I HUVUDET. Jag försöker inse att det faktiskt är mycket vanligare än man tror och att det inte är mitt fel men jag skäms otroligt mycket när jag får en panikattack. Det är en väldigt jobbig känsla och jag vet inte ens om jag kommer att våga publicera det här, det är trots allt väldigt utlämnande.
Jag försöker att se det logiskt. Egentligen är det faktiskt ingen big deal alls! Egentligen är det bara som en allergi! Människor som har en allergi reagerad mot olika ämnen, och människor med panikångest reagerar mot olika situationer. Man får som en "allergisk reaktion" en stund, och sen går det över. Personer med allergi ses ju inte som konstiga, eller hur?
Det som är viktigt är dock att förstå att oftast "finns inte" panikångesten. Jag är precis som vanligt, men ibland får jag en "allergichock". Allergiska reaktioner har man inte hela tiden. Inte panikångest heller! Det kan gå flera år mellan gångerna då jag mår precis som vanligt. Nu på onsdag ska jag till vårdcentralen och få tips på hur jag kan jobba mot panikattackerna så att jag kan motverka dem, och det känns jättebra.
Vet egentligen inte vart jag vill komma, haha. Bara folk förstår att det är INGEN BIG DEAL! Jag har stress-allergi bara.
Jag fryser och tycker att det är dags för lite sol. Det har ju faktiskt slutat regna nu i alla fall, JIPPIE!
Sitter här och lyssnar på Koppången, finaste melodin. Skitfin är den faktiskt. Kan se mig själv i New York med hemlängtan lyssnandes på den här låten, haha. If I ever get there..
Snart ska jag in till Kupolen med Sabina och titta lite. Jag är på sånt shoppinghumör! Jag har inte haft pengar till kläder på länge och det har jag väl egentligen inte nu heller. Men ändå.. Haha.
Var i Borlänge igår med, hos pappa en sväng och åt middag. Jättemysigt!
Bästa reklamen just nu måste ändå vara provivas "Är det juice?" Älskar den, heeelt underbar. Det är sååå jag och min lillebror...
-Kan jag få juicen?
-Nej!
-Ge mig juicen!
-Aah, gott! Men inte juice.
-Hörni..
-Men pappa visst är inte det här juice?
-Ahh, njaaeh...
-Där ser du.
-Men det är väl en juice!
-Vem säger att det är en juice?
-Hejhej.
-Ge mig juicen!
-Jag ser ingen juice.
-Juicen, ge mig juicen, ge mig juicen!
-Det är en magdryck.
-Precis!
Den drygaste är den där jäääkla EEEEEEN ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL EN ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL som de har kört i hundra år nu, liite trött på den. Ändå fastnar den i huvudet... EEEEEEEEEEEEN ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL
Tro det eller ej men jag har vart ute och klättrat runt i skogen idag haha. Jösses vad mycket vatten det var där. Bäckar istället för stigar. Roligt! Stövlar är en underbar uppfinning, älskar fan att plaska i vatten haha! Ett väldigt underskattat måndagsnöje. Vem säger att man inte får vara barnslig? Inte jag!
Dock så var det väldigt skönt att komma hem och krypa i en torr pyjamas och äta nudlar sen när man var genomblöt. Och nu får det nog allt räcka med regn va? Vill inte ha översvämning här med. Lite sol skulle sitta fint! Då bestämmer vi det? Bra.
Hej hallå! Här sitter jag och lyssnar på Antique - Opa opa! På höög volym och höjer och sänker och höjer och sänker för det låter kul då. Remix Lisa style. Haha. Brorsan är här ifrån Storstan med stort S, moster var här men åkte hem i morse. Idag har vi badat på äventyrsbadet och grillat. Strax ska jag gå och ta ett glas vin för tredje kvällen i rad. Jag som inte ens har gillat vin förut.. vad hände liksom? Men har man besök så har man och smittar de mig med vin-tyck-omning så gör de det!
Jag är sååå bra på att sjunga med i låtar. Extra bra på låtar jag kan texten till... men även andra låtar!
Den här till exempel:
Kan inte texten! Ungefär såhär låter det när jag sjunger med: LA LA LA LALA LALA LA LA LA LALA LALA LA LA......AH-AH-AH..........AH-AH-AH..........EEH EEH, ........ÅH-ÅH-ÅH! ......AH-AH-AH..........AH-AH-AH..........EEH EEH, ........ÅH-ÅH-ÅH! OH-OH-OH! ........OH-OH-OH! ..............I won't be waiting for this LA LA LA LALA LALA LA LA!
Mycket vackert. Ibland känner jag för att sjunga med till ALLA låtar när jag åker bil. När det kommer låtar jag bara kan melodin till byter jag ut den riktiga texten mot kkagjlifygkahgkhnggggggggghdhnnhfhnmmmmmgjg tills det kommer en textrad jag kan.
Typ Madonnas "Girl Gone Wild". Den börjar jag iofs lära mig, men det kan låta typ såhär:
"It's so hypnotic! The way jhhagfdhdhdhdh, hlskjlsyysh, jhgsfsf. It's so erotic! This feeling can't be beat khgahjfshg. Ljasgkjafc. Jskhsfjgs DESI-I-I-I-IRE, jkaghhgaga slahahh I'TS COMING RIGHT DOWN to the wi-i-i-ire HERE IT COMES! WHEN I HEAR THEM 808 DRUMS! It's got me singing HEY-EY-EY HE-E-E-E-EY, like a girl gone WILD! A good girl gone WILD!
Jag är rädd för att inte våga åka iväg. Att det aldrig blir av. Att jag ska göra precis som med allt annat och skjuta upp det tills det helt enkelt inte är ett alternativ längre. Att jag ska tveka så mycket så att jag till slut bara stannar hemma.
Törs jag åka till New York helt själv? Vill jag verkligen det? Jag vill inte svara nej på de frågorna. Jag är trött på att inte genomföra nånting. Jag är trött på att ha en självkänsla som är på nivån "Nej jag skulle aldrig klara av att jobba i kassan på Konsum, jag skulle bara göra fel". Jag vill ha "Självklart kan jag åka själv till USA och plugga ett halvår, see ya later" - självkänsla.
Fuck. Känns som att det aldrig kommer hända, bara en dröm som jag kommer att kasta bort. Jag är väl för feg, som vanligt. Sen sitter jag där när jag är 40 med barn och man och villa, volvo, vovve. Och så ångrar jag att jag aldrig var en do-er som vågade göra saker. Jävla skit.
Det var ett tag sen jag skrev, har inte riktigt känt för att blogga. Har försökt hålla mig sysselsatt IRL istället. Man får ju mycket tid över när man varken pluggar eller jobbar eller gör särskilt mycket överhuvudtaget.
Man får väldigt mycket tid över till att tänka. Och nu har jag tänkt på allt runt hela mitt liv tror jag, men framför allt framtiden. Jag har tänkt och tänkt och tänkt på vad jag vill göra. Och jag har kommit fram till 297547 olika saker ungefär. Ångrar mig varannan dag typ. Kom fram till att jag ville bli målare. Googlade utbildningar osv. Sen kom jag fram till att jag inte alls ville bli målare... eller jo? Eller dekoratör? Dekoratör! JA! Nej. Jag ska plugga till fastighetstekniker! Eller ska jag göra nåt helt annat? JA! Nåt helt annat! Jag ska.. Ja, ni fattar. I don't know what my brain is doing!
Det jag dock har tänkt mest på nu på sistone, och som på något sätt har klängt sig fast i mitt huvud och vägrar släppa, är att jag vill åka bort. Jag vill lämna Sverige ett tag. Jag behöver nåt nytt, jag måste hitta på nåt litet (eller stort..) äventyr! NU! Innan jag blir för gammal och fastnar i utbildningar och jobb och familjeliv och hela faderittan! Jag måste ju åka till USA! Såklart!
Så jag googlade det. "Studera i USA". Och kom fram till hemsidor där jag läste ALLT jag kunde hitta om att plugga i Kalifornien, vilket jag fortfarande är sugen på. Mest pga klimatet och hela atmosfären i Kalifornien (saknar San Francisco som faaan). Däremot vet jag inte riktigt VAD jag skulle plugga där och om det skulle vara värt de ENORMA studielånen det skulle innebära.
Jag fortsatte läsa och klickade så småningom in på Broadway Dance Centers hemsida. Och nu måste jag åka dit och gå deras International Student Visa Program på 3, 6 eller 12 månader. Kan inte släppa den tanken. Att bara få åka dit och ta klasser för Derek Mitchell, Sheryl Murakami, Luam... alla man suttit och tittat på Youtube-klipp på. Det vore en dröm som blivit sann! Visst blir det en del studielån här med.. men jag kan inte hjälpa att känna att det här SKULLE vara värt det. Och faktiskt kostar det en hel jävla del att plugga dans i Sverige med. Så varför inte göra det där och få hela upplevelsen av New York på en gång?
Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag. Måste till New York. Helst nu på en gång. Till hösten, typ. Kanske till våren. Jag har beställt brochyrer, haft kontakt med studieförmedlare... Måste bara våga ta steget och boka allt. Det känns lite läskigt.. Men jag vill inte sitta här när jag är femtio och ångra att jag aldrig gjorde det.
Jaja, det är lite av mina tankar just nu.. annars rullar väl livet på, det är väl som vanligt men ändå inte. Jag mår bra, letar jobb i väntan på att våga, saknar dansen.
Hej. Min blogg är ganska rejält tråkig just nu som ni kanske har märkt. Det beror på att mitt liv är ganska tråkigt just nu.
Efter att jag slutade som barnflicka var det en period när jag bara njöt av att göra ingenting och dansa på kvällarna. Men efter ett tag tröttnar man på att kunna ligga i sängen hela dagen om man vill. Den perioden var ganska kort för mig. Att se på teve och äta är inte vad jag vill göra hela dagarna. Jag trivs inte ett dugg med att bara vara. Och efter att dansen tog slut blev det bara värre.
Jag ångrar inte att jag slutade hos familjen. Som jag har sagt så många gånger: det var världens, VÄRLDENS bästa värdfamilj, men efter åtta månader kände jag mig färdig och en smula utmattad. Så jag ångrar mig inte.
Något jag ångrar är dock att jag inte tog mig i kragen och sökte sommarjobb tidigare, för nu spenderar jag varje dag framför arbetsförmedlingen.se och försöker hitta nåt att göra. Jag vill ha något som ger mig en anledning att stiga upp och klä på mig på morgonen! Annars känns det lite som att min "underpants radius" kommer att öka och öka, som Marshalls i How I Met Your Mother.
Underpants radius:
It is theorized that a man’s underpants radius is inversely proportional to his confidence; that is, the farther a man travels from his bed in just his underwear, the less he believes in himself.
“At first we thought it was funny; at least Marshall hadn’t left the house without putting pants on. But his underpants radius just kept getting larger. He started getting the paper in his underwear and even going downstairs for a drink in his underwear…”
Och när jag inte spenderar min tid med att söka jobb så letar jag utbildningar. Vad vill jag bli och hur blir man det? Hur ska jag veta? Vill jag bli målare, inredare, designer, eller nåt annat hantverksaktigt? (Att jobba med papper och dokument och sånt trist är iaf uteslutet!) Jag är helt rådvill och vet baske mig inget! What to do?
Jag vet ju vad jag egentligen vill, och det är att dansa ca 24/7. Men att jobba med dans är inte det lättaste. Så man börjar ju fundera på alternativ. Kanske man kan jobba med nåt annat och dansa vidare som en hobby? Ska man bli dansare måste man vara beredd på att det blir svååååårt, och man blir nekad hela tiden, och det kommer inte att gå runt jämt. Klarar mitt psyke det? Jag som bara vill ha allting klart och färdigt och tryggt.. Men samtidigt kan jag inte ge upp min dröm bara sådär!
Ja som ni märker har jag inte "the time of my life" just nu. Jag känner mig lite knäckt faktiskt. Men imorgon har jag åtminstone en anledning att ta på mig byxor (har gått i pyjamas idag...) för jag ska på dansshow. Bara titta. Jag vill vara med.
What's up? Öööh. Jaa.. Här händer det ingenting. Jag njuter (?) av att göra INGENTING. Hela tiden. Jag saknar dansen lite. Jag vill ha ett jobb. Jag ritar kurbits hela dagarna och äter vegetariskt. Spenderar några dagar hos älskling.
Kul att Sverige vann Eurovision! Grattis Loreen. Och... Ja.
Grattis mamma på mors dag förresten. Du är den bästa mamma man kan önska sig. Jag älskar dig <3
Här ligger jag och latar mig på Johans altan och tittar på när vovven äter pinnar. Älskling är och jobbar men han borde nog komma hem vilken minut som helst nu. Jag har det rätt bra i solskenet, dock skulle jag också behöva ett sommarjobb! Har just sökt ett som jag hemskt supermegagärna vill ha, så det är väl bara att hålla tummarna nu antar jag.
Annars då? Tjaa... Det händer väl inte så mycket alls faktiskt.
Det var ett tag sen! Jag har hunnit vara hemma en sväng och myst och dessutom tittat på Toadz och Offroads turneshow. Jättekul att se! Skulle dock ha velat vara med, haha. Blir ju ingen show här på Danscenter... Trist, de brukar ha shower.
Jag har även hunnit göra audition till danshögskolan. Jag gjorde så gott jag kunde och jag är nöjd, tyvärr räckte det inte till och jag gick inte vidare till nästa urval. Trist, men ska man hålla på med dans är det bara att vänja sig vid att bli nekad. It's tough but it's the reality!
Nu håller jag på att fundera än en gång på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Antingen jobbar jag ett år och försöker spara pengar så att jag kan gå nån annan dansutbildning nästa år, eller så hittar jag på något helt annat ett tag så får vi se hur livet utvecklar sig... Jag funderar faktiskt på att utbilda mig till målare. Lite otippat kanske? Jag tycker det verkar kul. Jag tycker egentligen de flesta hantverkaryrken verkar kul! Jag tror aldrig jag skulle kunna trivas på kontor. Ett tag kanske, men inte permanent. Hmm. Jag vill bara att allt ska ordna sig, kan nån ge mig en planerad framtid?
Just nu är jag dock i Stockholm för att dansa färdigt terminen, nästa vecka är sista veckan.
Hej! Idag hade jag tänkt åka och ta en balettklass men jag fegade ur.. Hehe. Borde inte bry mig egentligen men det känns som att det skulle bli valross-varning på mig bland alla ballerinor. I don't know.
I alla fall så stannade jag hemma och glodde på tv hela förmiddagen i pyjamas istället.
Vid 16-tiden klädde jag på mig och åkte ut till Olovslund och hälsade på min ex-värdfamilj. Jättekul att se dem igen! Och de verkade rätt glada att se mig med, om man får säga så:) jag åt middag där och lekte med barnen ett tag, sen tog jag tunnelbanan ut till Hässelby igen och glor på tv igen... Tough day!
Det är bara två dagar kvar till behörighetsprovet på DOCH... Jag är så himla nervös, usch.
