Ett viktigt inlägg

Jag har panikångestsyndrom.

 

Jag vet att jag har skrivit om det förut, och några av mina närmaste har varit med när det har hänt, så det är väl många som vet om det egentligen. Det är bara det att det var först igår som jag erkände det för mig själv. Så nu erkänner jag det för alla andra med tänkte jag.

 

Jag fick min första panikattack några dagar innan min första flygresa, när jag var femton. Fick ett astmaanfall, tog för mycket medicin och fick hjärtklappning, blev rädd och började hyperventilera. Den gången var det ingen som visste vad som hände, allra minst jag. Det var mitt i natten och jag gick in till mamma som blev nästan lika rädd som jag. När jag började krampa och domna i händer och läppar så ringde hon sjukvårdsupplysningen som berättade vad som hände. Till slut lugnade jag ner mig, men var väldigt rädd.

 

Efter detta gick det ett par-tre år. Jag tänkte att det var en engångsgrej och glömde det. Tills jag fick en tillsägelse/utskällning i skolan inför ett rum fullt med folk. Där kom den andra panikattacken och jag fick bli hämtad från skolan. Sedan dess har panikattackerna kommit lite då och då, någon gång efter att ha sett en hemsk hemsk film, men oftast i situationer när jag känner mig pressad. Vid bråk eller när jag känner prestationsångest.

 

Jag har väl mer och mer insett att det inte är en engångsgrej, men ändå tänkt att ja okej, jag får panikångest ibland.. men det är knappast som att jag är en av de där som "har" det. Jag har alltid tänkt att detta klarar jag själv, det är lugnt.

 

Igår började jag dagen med en panikattack före frukost, och det var då jag insåg att det inte är okej. Mamma hade fått ett telefonnummer av en bekant till ett företag som behövde personal och sade till mig att jag skulle ringa numret och fråga. Och helt utan anledning kommer panikattacken som ett brev på posten. Min självkänsla är i botten och det känns som ett helt omöjligt uppdrag, jag klarar inte av det. Jag klarar ingenting. Jag kan inte ringa, och jag känner sån press (som egentligen inte finns) att jag bara hyperventilerar och gråter.

 

Fy fan vad jag kände mig dum i huvudet och onormal.

 

Vi åkte i vilket fall som helst upp till arbetsförmedlingen sen och pratade med dem om att jag inte mår bra för att de ska kunna hjälpa mig på olika sätt. Fick skriva på papper osv och det kändes så jävla bra att bli tagen på allvar. Det finns så många som tror att man gör sig till och överdriver och bara tycker att man är töntig. Jag kan berätta att när man är inne i en panikångestattack finns det inget som heter "skärp dig" eller "lugna ner dig nu" eller "sluta fjanta dig". Jag har fått många konstiga blickar från folk som inte fattar, man får höra "det är väl bara att sluta andas sådär fort". Det trodde jag också.

 

En sak ska ni veta, och det är att man känner sig så jävla onormal. Man känner sig verkligen DUM I HUVUDET. Jag försöker inse att det faktiskt är mycket vanligare än man tror och att det inte är mitt fel men jag skäms otroligt mycket när jag får en panikattack. Det är en väldigt jobbig känsla och jag vet inte ens om jag kommer att våga publicera det här, det är trots allt väldigt utlämnande.

 

Jag försöker att se det logiskt. Egentligen är det faktiskt ingen big deal alls! Egentligen är det bara som en allergi! Människor som har en allergi reagerad mot olika ämnen, och människor med panikångest reagerar mot olika situationer. Man får som en "allergisk reaktion" en stund, och sen går det över. Personer med allergi ses ju inte som konstiga, eller hur?

 

Det som är viktigt är dock att förstå att oftast "finns inte" panikångesten. Jag är precis som vanligt, men ibland får jag en "allergichock". Allergiska reaktioner har man inte hela tiden. Inte panikångest heller! Det kan gå flera år mellan gångerna då jag mår precis som vanligt. Nu på onsdag ska jag till vårdcentralen och få tips på hur jag kan jobba mot panikattackerna så att jag kan motverka dem, och det känns jättebra.

 

Vet egentligen inte vart jag vill komma, haha. Bara folk förstår att det är INGEN BIG DEAL! Jag har stress-allergi bara.

Fy fan vad läskigt det är att publicera detta.

 

Lisa min älskade vän! Du är SÅ otroligt modig!!! Jag vet hur läskigt ett sånt här inlägg är att skriva, men du skrev det så bra och så ärligt!
Jättefint skrivet faktiskt! Och det är jättebra att du är ärlig mot dig sj och tar ett beslut att försöka göra ngt åt det :)
Hoppas verkligen att det blir bättre efter att du fått veta vad för olika saker du kan göra i en sån situation!
Älskar dig!! Puss! <3

Lisa !!
Du gör helt rätt som skriver detta, dels för att det kanske finns flera i samma situation som läser det här, och även för att skriva av dig helt öppet !!
Vi är många som går o bär på "hemligheter" om vårt tillstånd....
Själv har jag inte panikångest o har heller aldrig haft.
Men... jag har haft Tvångshandlingar, kan känna av dem fortfarande om än i liten skala.
Tvångshandlingar är mycket ångestladdade. Jag måste då utföra vissa ritualer för att inte nått ont skulle hända mig eller någon av mina kära.
Du ska veta att jag legat på golvet o kört dammsugaren vid soffbenet många gånger för det "stämde inte" för mig med min tanke o handling så det kändes rätt. Jag svettades grymt, hjärtat klappade hårt o fort, det var fruktansvärt. Fick göra om gång på gång..... Åh, så jag önskade att jag skulle kunna städa på ett normalt sätt.... När jag skulle borsta tänderna gick det inte att sluta för det "blev inte rätt i tanken o handlingen samtidigt" Svårt att beskriva o det finns inte någon logik i det alls o det visste jag egentligen....
När jag var 25 år orkade jag inte längre o fick tid hos en psykolog, där gick jag i 6 månader. Trodde aldrig det skulle hjälpa men det gjorde det, fråga mig inte hur det gick till för det vet jag inte.
Lite fanns kvar men jag lärde mig hantera det.
För några år sedan kom det i viss mån tillbaka, Susanna Dahlberg (som varit och hälsat på er) skrev en gång till mig "dina tankar är inte så starka att de kan göra så att nått ont kan hända" De orden har hjälpt mig mycket :)
Jag önskar dig all lycka Lisa, du är en helt underbar tjej !!
Sök hjälp o se till att du får det, jag tänker o känner med dig !!
Kram Britt Inger

Stolt över dej Lisa, bara den som är stark kan erkänna sina svagheter.
Tror att enda sättet att få bort skäms-stämpeln på det här är att berätta öppet och försöka få folk att förstå. Din liknelse med allergi är klockren!
<3 Du vet att jag finns för dej och hjälper dig så mycket jag kan, alltid!

Var nu riktigt stolt över dig själv! Önskar att många i omgivningen läser detta! Jag vet att en del människor brukar säga saker som känns riktigt förnedrande när man pratar om hur man känner det. Hoppas att du slipper sånt, och att vårdcentralen kan ge dig den hjälp du behöver(dom vet vad du behöver)!Massa kramar från moster