Har just lämnat barnen på förskolan, idag gick det väldigt smidigt! Det var bara att sätta dem vid fruktstunden, säga hejdå och gå. Inga tårar eller gnäll! Och J var tydligen på bra humör idag för han bad mig om hjälp med frukosten istället för att vänta på mamma och när hon ropade "Jag kommer snart, J!" så svarade han "Jag vet! Men Lisa är ju här!". När vi såg på film imorse satte han sig i mitt knä helt plötsligt. Mysigt! R brukar skratta när hon ser mig, och ibland kommer hon springande och ger mig en kram. Ibland är de verkligen söta de här ungarna.

När man spenderar mycket tid med småbarn får man verkligen lära sig att uppskatta småsaker. Till exempel kan man leka med en gräshoppa i tio minuter och peta på den så att den hoppar. Eller se någon mecka med en racerbil på väg till förskolan och stå utanför staketet och bara titta på i fem minuter. Eller upptäcka en blomma med taggar, eller en konstig sten, eller fundera över hur mycket barr det finns på marken. Barn tänker så mycket. I alla fall J. Han vill veta varför det blir si och så, var kommer barren ifrån, varför ramlar de av träden, varför hoppar gräshoppan sådär?

På väg från förskolan nu på morgonen så upptäckte jag en snigel/snäcka, sån där med skal. Den satt uppe i ett träd. Hur kom den upp dit undrar jag? Den måste ju ha klättrat uppför stammen, ut på grenen, ut på en kvist och till slut ut på bladet. Varför gjorde den det? För utsiktens skull? Hur lång tid tog det? Haha. J's vetgirighet smittar nog.


(inte min bild)