Det finns en lek, eller ett spel som pågår HELA TIDEN på tunnelbanor, bussar och spårvagnar i Stockholm. Stirr-leken.

Den går till så att en människa sitter på ett säte, sen stannar tunnelbanan/bussen/spårvagnen och någon ny kliver på. Sen börjar det. Den nya människan inspekterar noga (men jävligt snabbt för att det inte ska se konstigt ut) alla människor i närheten och bestämmer sig vem det verkar bäst att sätta sig vid. Inte tjockisen så att man inte får plats, inte den där snygga så man ser extra ful ut, inte den, inte den, inte den... där blir bra.

Sen sätter han/hon sig ner, och sen ska det stirras och stirras i evinnerlig tid. Det roliga är att INGEN låtsas om att de är med i spelet. Men alla är det. Först stirrar den ena, tills den anndra märker det. Då tittar den första bort och den  andra stirrar. Och sådär håller det på. Egentligen tror jag att det utspelar sig överallt, jämt. Man jämför sig med andra, tittar och tittar, letar inspiration, beundrar eller föraktar, DÖMER. Så jävla mycket fördomar ingår i det här spelet.

Alla låtsas att de sköter sig själva, men egentligen bryr man sig så fruktansvärt mycket om vad andra gör och hur andra ser ut. Och vad andra tänker, tycker, tror. Ändå känns det som att här i Stockholm kan jag göra som jag vill. Jag kan vara mig. Jag kan knapra knäckebröd på tunnelbanan hur mycket jag vill, och hur högt jag vill. Folk dömer mig för stunden, men imorgon har de glömt mig för då dömer de någon annan. Dessutom dömer jag dem lika mycket som de dömer mig.



Hahaha, fan vad djupt. Ska läsa igenom det här imorgon och gräma mig över att jag aldrig skrev en gymnasieuppsats om det här. Nu ska jag sova. Godnatt!