När jag flyttade till Stockholm vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Stressiga otåliga otrevliga människor? Kanske inte, men åtminstone inte komplimanger day in and day out! Är människor såhär trevliga dagrana i ända här eller har jag bara haft turen att råka ut för alla Stockholms trevligaste, vänligaste, komplimang-generösaste människor?

Har hört mer positivt från människor jag inte känner här på typ 1½ månad än på flera år i Gagnef känns det som.

"Fan vad fint hår du har!"
"Du ser ut som en ängel! En höst-ängel!"
"Cool frisyr!"
"Du är mycket bättre än du tror!"
"Du har mycket dans och styrka i kroppen!"
"Hur orkar du? Vilket tålamod du har!"
"Åh vad fina lockar!"

Ja som ni ser så handlar det ju mest om mitt hår haha. Men idag var det nån som kommenterade att jag hade "lyster" i ansiktet, i min hud? Haha, jaha. Öööh. Tack!



Trodde man skulle känna sig anonym och osynlig här (vilket man gör ändå, på ett sätt, men...) men jag känner mig mer sedd, och har bättre självkänsla/självförtroende än på länge. Konstigt.

Aja, dagens danspass var så kul och gick så bra att jag inte ville att det skulle ta slut alls. Men plötsligt var klockan för mycket och så tog det slut ändå. Attans. Jag ska lära mig att koreografera som Sophie Blomquist. Hon är sjukt duktig och min nya koreografi-idol.

Hejdå och godnatt!